Innan jag tar tåget ut till Philadelphias förorter köper jag alltid en medium latte med skim milk på Dunkin' Donuts. Sedan sitter jag under resan och smuttar på min latte (som alltid är olidligt varm) och lyssnar på trevlig musik såsom The Shins, Veronica Maggio, Bon Iver eller något liknande. Igår var jag påväg ut till Bryn Mawr för att träffa bästa Nathalie för en sleep over. Under kvällen mötte vi upp Elena, Mille och Elin för biofilmen Friends with Benefits. Den var helt okej, men slutade strax efter midnatt vilket resulterade i alldeles för lite sömn under natten. När vi vaknade hann vi i alla fall med en brunch på Ihop som är ett superpoppis brunchställe som finns lite överallt i USA (första gången för mig! Det var sådär, rätt dyrt och liksom inte sådär supergott, allt var mest halvfabrikat?). Sedan var det dags för mig att fara in till stan igen för jag skulle nämligen jobba under eftermiddagen och kvällen, KUL Lördag. 


Kan tillägga att bilden är gammal och tagen någon gång i våras. Jag har inte haft strumbyxor på mig sedan i Maj. Det är för varmt för sånt.

Imorse steg jag upp pigg, men inte så glad, klockan 4! Avery vaknade nämligen då och John är borta så jag har nattpass. I två timmar satt jag och matade (obs! ur flaska) gungade, hyshade och sjöng för henne. Men ingenting. Lät henne gråta i sin pjälsäng (jo, man får det, det är inte barnmisshandel). Men hon somnade inte ens i fem minuter. Tillslut bar jag ner henne för lite lek i hennes lekhörna och senare även lite mat. Under tiden var hon dock alldeles för övertrött och grinig hela tiden. Vid halv 7 lyckades jag få henne att somna (på första försöket!) och då sov hon 90 minuter. Hurra! Sedan var vi uppe och lekte, åt mat och la pussel men tillslut var hon återigen för trött för att vara uppe. Med alla tummar hållna, Kathy höll också, gick jag upp för att lägga henne igen vid 12. Och vet ni vad? Hon somnar igen på första försöket (efter att jag suttit med henne i famnen i gungstolen hur länge som helst). Men ändå.

Såhär har hela min sommar sett ut, ungefär. Med det lilla undantaget att Avery inte har somnat när hon behövt sova middag. Ungen vill inte sova. Fast grejen är ju den att mina värdföräldrar inte har lärt henne att somna själv. Nej, vi har suttit och vaggat henne till sömns. I åtta månader. Först nu de senaste veckorna har vi låtit henne gråta sig till sömns, lite då och då. Men ni vet, jag kan ju inte säga något. Det är inte mitt barn. Men vad jag önskar att vi hade lärt henne att somna själv när hon egentligen behövde det, för fyra månader sen. För det här håller inte längre. Men det är inte lätt att lämna ett gråtande barn. Avery är inte ens mitt barn och det skär liksom i mig varje gång jag vet att jag måste lämna henne, gråtande i sin spjälsäng, och gå ut ur hennes rum och bara stänga igen dörren. Jag kanske ska tilllägga att vi inte lämnar henne gråtandes i flera timmar, det är lite väl brutalt. 

Inte i min vildaste fantasi trodde jag att bebisar kunde bete sig såhär. Jag menar, om Avery somnar i min famn borde det väl bara vara att lägga henne försiktigt i spjälsängen? Nej, nej, nej. För hon känner av både min doft, min värme och min kropp, och det är ju så mycket mysigare och bekvämare att sova i någons famn än att sova i sin egna säng. Därför sätter hon sig upp, klarvaken när hon väl glider över till hennes säng. Alla bebisar är ju självklart inte såhär, men är det något jag har lärt mig så är det att man inte kan låta bebisar sätta sina egna vanor. Nej, jag tycker inte att man ska tvinga dem till något, för de har en viss genetisk personlighet redan nu, men att styra dem i en passande rikting är något man måste göra. För barn behöver ett schema om dagarna. Vad de framförallt behöver är fasta sovtider. Och jag tror att en liten del av Averys "sömnproblem" har att göra med att hon är stressad, för hon vet aldrig när hon kommer att få sova. Och den andra delen har såklart att göra med att det faktiskt är så mycket roligare att vara vaken och leka.

Och så det här med maten. När en bebis är fyra månader ska man kunna ge den barnmat. När man vill börja är dock himla individuellt eftersom vissa föräldrar vill ge barnet bröstmjölk så länge som möjligt osv. Jag har för mig att vi testade att ge Avery mat första gången när hon var ca. fem månader. I början gick det knackigt, men det var ju förståeligt, allt smakade ju helt plötsligt något och hade en annorlunda konstistens. Men, hon är 8 månader nu och äter fortfarande inte helt och hållet barnmat. Hon äter dock kex och frukt osv (hon älskar något som liknar cheerios!) vilket är superbra. Men det är aldrig riktigt självmant. Hon gillar fortfarande bröstmjölken allra bäst. Men hon är så pass stor nu att hon inte blir mätt på bara bröstmjölk, hon måste äta mat för att bli mätt. Och är hon inte mätt när hon somnar på kvällen/under dagen, så vaknar hon från sin tupplur och är hungrig. Hennes sömn blir alltså störd på grund utav detta. Och så går det runt...

Men ja, det börjar bli bättre. Igår sov hon faktiskt igenom natten, även om hon vaknade klockan 5 på morgonen så är det ju nästan morgon.

Jag hoppas så innerligt att mitt sista halvår här blir bättre. För Avery är faktiskt så himla fin annars, hon ler och skrattar. Kryper överallt och drar sig upp till stående på allt hon kan komma åt. Snart står och går hon nog alldeles själv. Vi har behövt sätta upp grindar vid trapporna och det känns så himla bra. För det betyder att hon är så stor, så stor. Avery, Avery.

Vardag. Har ni märkt att jag endast skriver om mina äventyr om helgerna nuförtiden? För, det gör jag. Mina äventyr om vardagarna är alltför sällsynta denna sommar, förstår ni. Jag är för trött. Jag jobbar. Sover. Tränar. Lite glad blir jag dock av att Kathy, John's faster är här och hjälper till. Hon är kul (vill leka med Avery hela tiden)! Annars är höjdpunkten om dagarna när jag far iväg för Body Combat och Zumba på gymmet, eller när Avery faktiskt sover mer än en timme och faktiskt är glad. Ibland far jag ut för att äta middag med någon fin människa, men eftersom att jag måste vara hemma tidigt de dagar jag börjar 3 (vilket har varit hela Juli) så hinns det inte med alltför ofta. 

Tristess. Sommaren är hemskt jobbig när man är Au Pair. Snart åker Aimee till Kanada med sin värdfamilj också. Och Nathalie åker hem om mindre än en månad! Emilia åker till Sverige nästa vecka, för att sedan komma tillbaka och flytta till en ny familj i Kalifornien. Stress. Tristess.

Vill ha höst?

Jag har varit på ett av USA's största nöjesfält, Six Flags! Är fortfarande lyrisk, har åkt några av världens största bergochdalbanor och var inte ett dugg rädd. Är sjukt förvånad själv. Sju modiga tjejer var vi som åkte dit en alldeles för varm dag. Fyra från Sverige, en dansk, en tysk och en italienska. Världens högsta bergochdalbana; Kingda Ka, fanns också på stället, dock fegade jag ut på den... Men några av de andra tjejerna åkte den. Men de andra bergochdalbanorna var inte fy skam de heller, jag har bla. åkt en som man står upp i och en som man ligger ner i, så att det känns som att man störtar ner mot marken hela tiden. Häftigt. Och ja, i ungefär varenda bergochdalbana är det minst två loopar. Härmed kommer jag aldrig ens få fjärilar i magen av varken Kanonen eller Balder.

Saker som skulle vara extra fint just nu:

• Brev
• Paket
• Långa mejl
• Skypesamtal
• Oväntade besök

Vaknade på Söndagsmorgonen med Nathalie. Vi for upp. Klädde på oss och skyndade till bussen som skulle ta oss till New York! Det blir mycket hängande där nuförtiden, men den staden är bara oslagbar. När vi var framme köpe vi kaffe på Starbucks (som vanligt) och satte oss utanför Madison Square Garden och väntade på Agust! Agust är en himla fin person som Nathalie träffade när hon var på au pair skolan för nästan ett år sen. På midsommarpartyt stötte vi återigen på honom och bestämde oss för att ses igen, helt enkelt! 

Under dagen hann vi med att vandra en snabbis på Brooklyn Bridge, höra Agust sjunga Helan går inför hur-många-amerikaner-som-helst, åka båt ut till Frihetsgudinnan och hänga lite i midtown. Vid 3-tiden sa Nathalie hej så länge till Agust och mig, hon skulle nämligen gå på Broadway och se Lejonkungen! När hon var och roade sig passade jag och Agust på att vandra till m&m-butiken, köpa svenskt snus och stoppa mat i magen. Vi vandrade sedan upp 5th Avenue och upp till Central Park. Där låg vi i gräset och lyssnade på Muse och Mumford & Sons i vad som kändes som timmar. Så himla underbart. Framåt kvällen kom Nathalie och joinade oss igen, och inte alltför länge efter det var hon och jag tvungna att ta bussen tillbaka till Philadelphia igen. Så himla sorgligt. 

Och ja, mina kamerabatterier dog under besöket till frihetsgudinnan, så där slutar alla bilder...


Busspepp!

Agust och Nathalie på Brooklyn Bridge.

Brooklyn Bridge.



Sjukt avslappnad Agust och sjukt stel jag. Var livrädd för att trilla baklänges... Varför var han inte rädd?!




Nathalie, Statue of Libery och jag.

New York, New York. Hur ska jag någonsin kunna åka långt ifrån den staden?

Idag är en sån himla speciell dag. För just idag, ondagen den tjugonde Juli, fyller min allra bästa vän år. Frida blir hela tjugo år. 

I Lördags åkte jag, Nathalie, Veronica och Anna till havet! En heldag i Atlantic City som visserligen började med att vi missade bussen men som slutade med att vi bevittnade ett gängbråk där polisen fick komma. Så himla intressant/amerikanskt och efter det var vi supernöjda med dagen!


Nathalie. Vi låg på stranden i flera timmar.

Anna och Veronica. Dessa tjejer vad tidspessimister och missade inte bussen! Så de paxade en väldigt bra strandplats.





Vi badade och det var varmt i vattnet. Vågorna var höga och salthalten så hög att vi kliade sönder våra ögon lite. Men det gjorde inget.

Havet, alltså.

Veronica, Anna och Nathalie.

Sen blev vi hungriga och Anna drog med oss till Rainforest Café!



Det var helt magiskt. Det var nästan som att sitta mitt i en regnskog och varje halvtimme blev det åskväder och djuren började "leva". Jag tänkte att det hade varit fint att vara sisådär 4 år och inte förstå att allt är på låtsats.


Efter maten vinkade jag och Nathalie adjö till Veronica och Anna, som skulle åka hem, och promenerade längs boardwalken!

Vi vandrade in på Casinot och spelade lite! Fastän det var 21-årsgräns (vi var liiite rädda för att de skulle slänga ut oss). Men det gick bra och vi kom ut fattigare än när vi gick in men det gjorde inget.


Dagens avslutades med något så sjukt. USA gör mig lite modigare, tror jag.

Blev en middag med Aimee både igår och idag. Fint. Ikväll åt vi italienskt på en mysig liten resturang och fastän vi proppmätta rullade därifrån var vi bara tvungna att köpa lite glass och water ice efteråt. Ikväll har vi vandrat runt i alla mysiga småshoppar i Northern Liberties, där jag bor. Och tittat på Phillies mot Mets (baseball) på en storskärm och suckat över fint brudpar med ett tiotal brudtärnor. Sedan vaxade Aimee ögonbrynen på ett spaställe och jag tittade förskräckt på. Hur vågar hon? På stället där hon gjorde det hade de dock något som hette "Swedish massage". Jag frågade såklart vad det var för något och förklarade att jag nämligen var från Sverige. Men tydligen var det bara som vanlig massage, knåda axlar osv. Inte heller kunde de förklara varför det hette just "Swedish massage". Knäppt. 

Nu sitter jag och väntar på att Nathalie ska trilla innanför dörren. Hon ska sova här för imorgon åker vi tidigt, tidigt mot Atlantic City för att gå strandpromenad, äta gott och förhoppningsvis bada i havet! Veronica och Anna, en tysk au pair, hänger också med. Kul ska vi ha! På Söndag far jag och Nathalie återigen mot New York för att inspektera Brooklyn och Frihetsgudinnan lite. Fullproppad helg.

Och jag undrar när jag ska ha tid att sova? Lider av sjukt mycket sömnbrist. Nåja, jag upplever ju i alla fall.


Sötaste örhängena jag hittade i en liten butik idag. De var ju bara tvungna att följa med mig hem.

Nu ska ni få höra; vi har skaffat en cleaning lady! En gång i veckan kommer en liten tant som knappt pratar engelska och städar huset. Dammsuger och dammar. Städar toaletter osv. Himla amerikanskt och skönt. Det som är lite jobbigt är att hon kommer hit under förmiddagen, när jag jobbar. Vill inte bli störd i mitt arbete och vill inte störa henne. Om hon någonsin väcker Avery med dammsugaren eller liknande kommer jag att bli galen. Men just nu uppskattas hennes jobb otroligt mycket!

Igår klev jag upp efter alldeles för få timmars sömn och tåg tåget till Nathalie för att träffa henne och Angelica, en svensk au pair som bor på Long Island. Vi skulle nämligen åka en timme västerut med bilen för att besöka Lancaster och ett Amish samhälle. Amish, är förenklat en folkgrupp som valt att leva ungefär som människan gjorde under 1800-talet. De motsätter sig modern teknik och de flesta familjer bor på gårdar och är självförsörjande. Intressant tyckte vi, då detta folkslag i princip inte finns i Europa, de bor bara i några få stater i USA, bland annat Pennsylvania. 

Runt Lancaster ligger alltså alla olika byar. Vi besökte verkligen inte alla (det är sjukt många) men två hann vi i alla fall se. Eller, de smälte typ ihop med varandra, men tittde man på kartan såg det ut som två olika. Roliga namn har de också; Bird-in-hand och Intercourse. Haha. 


Såhär såg det ut överallt. Stora odlingsfält. 

Nathalie var pepp!


Amishgård. Vi åkte häst-och-vagn till en gård och fick en rundvisning.


Kossor!

Nathalie och Angelica filmade.

Våran guide. Såhär ser typ alla vuxn Amishmän ut. Långt skägg och hatt.
Undrar vad som händer med dem som inte kan "odla" skägg...

Avery var bra idag, hon sov två och en halv timme! Hurra! Ska nu trotsa åskan och spöregnet utanför fönstret för att fara till Aimee för chokladbollsbakning och middag. Good luck till mig. Senare ikväll kommer fina Nathalie också. Fredagkväll, alltså. GillaGillaGilla.


Fick en överraskningspresent för några veckor sen; små, små koppar med tillhörande fat. Blommiga. Fint alltså!

I måndags for John iväg med US Airforce, hans jobb alltså. Ungefär hela Juli kommer han att vara borta vilket betyder att min arbetsdag börjar klockan 3 varenda morgon. Lagom kul. Som tur är så tycker Kerry att jag absolut inte ska jobba över mina timmar (får max jobba 10 h/dag och 45h/vecka) så vi kommer ha lite olika släktingar som tar över när min arbetsdag är slut och Kerry inte har kommit hem än. Mina värdföräldrar är förresten otroligt duktiga på det, att följa au pair kontraktets regler, det uppskattar jag verkligen!

Denna vecka är Bridgett här, Johns syster. Har aldrig träffat henne förut men hon är megasnäll. Gravid är hon också (första bebisen!) vilket gör att hon ÄLSKAR att umgås med Avery. Skitbra för mig då jag slipper jobba...

Jobbet ja. Just nu är Avery inne i någon jag-vägrar-att-sova period. Hon sover inte. Inatt vaknade hon 3:45 och det tog mig en och en halv timme att få henne att somna om. Men mest av allt är det middag hon inte vill sova. Jag spenderar ungefär halva mina arbetsdagar med att försöka få henne att sova. Detta beteende har hållt på i en månad. Hur lång kan en "fas" vara egentligen? (hoppas verkligen att detta är en fas för jag orkar inte ha det såhär i 7 månader till). 

Vill vara arg på henne. Men det går inte. Hon är ju bara 7 månader och alldeles för söt.

I måndags var det 4th of July här i staterna. Amerikas födelsedag skulle man kunna säga! Tyvärr spenderades dagen med att bila hem ifrån Vermont och när vi väl var hemma jobbade jag eftersom John och Kerry hade fullt upp med annat. När det blev kväll tog jag mig i alla fall i kragen och åkte ner till the Art museum för att titta på fyrverkerierna. Tanken var att jag skulle möte upp Veronica och några fler men det var så sjukt mycket folk att vi aldrig hittade varandra. Stämningen var i alla fall fin och glad. Tänk Nyköpings karneval kombinerat med nyårsafton gånger tusen, ungefär. Hur som helst, jag såg fyrverkerierna på avstånd och sedan tog jag en taxi hem och somnade så fort jag la huvudet på kudden. 

Men jag firade bättre dagen innan uppe i Vermont. Då tog John och Kerry mig till Burlington där vi tittade på världens finaste fyrverkerishow som varade i en halvtimme. Åh. Såhär såg det ut lite då, i alla fall:

Jag lever. Såklart. (okej, ska sluta skämta om döden nu, John är nämligen på begravning i detta nu). I tisdags efter att jag slutat jobba packade jag en resväska full med kläder snabbt som attan. Har aldrig packat så fort i hela mitt liv. Ni som känner mig vet att det här med packning är heligt för mig Det tar mig vanligtvis minst 2 dagar att packa för en ynka weekendresa. Och om någon rör min resväska ligger denna person väldigt illa till, ungefär.

När väskan var färdigpackad mosade jag in den i den redan fullproppade bilen och sedan for jag och min värdfamilj, inklusive hundarna, upstate mot New York. Staten (det är inte bara en stad!) New York är bland det vackraste jag sett, det var så underbart att åka igenom. Träd och skog överallt. Stora, gamla skogar. Frisk luft och inga storsstadsavgaser. Efter ett antal timmar var vi framme hos John's kompis där vi skulle bo för natten. Jag fick äran att sova i en av småtjejernas rum (som var så prinsessigt att jag dog lite, på ett dåligt sätt alltså) och vaknade morgonen efter av barnsröster utanför dörren som frågar sin mamma om den där Ellie inte är deras nya lillasyster (de hade inte sett mig än för vi anlände sent på kvällen när de sov). När jag väl klev ut från sovrummet verkade de dock inte besvikna över att istället för att få en bebis, ha fått en lekkompis. Flickorna var dessutom så himla söta, Madelyn 5 år och JC 3 år. Så morgonen spenderades med att leka samtidigt som jag jobbade och tog hand om Avery. Sedan for vi vidare för frukost och jag dog återigen lite granna när JC blygt frågar; "Do you wanna ride in our car Ellie?" Och Madelyn fortsätter; "Yeah, you can ride with us!" Åh. Krossade dock deras hjärtan lite eftersom att jag var tvungen att tacka nej till erbjudandet, vi hade ju en egen bil. 

Efter frukosten sa vi hejdå och jag och min värdfamilj fortsatte vårat äventyr och anlände under eftermiddagen till vårat mål - Vermont, och staden Colchester. Där bor nämligen Johns föräldrar under sommaren (resten av året bor de i Florida). Och det är i Colchester jag har befunnit mig den senaste veckan, och haft semester. Ytterst, ytterst lite har jag jobbat vilket har varit underbart. Jag har sovit ut. Jag har läst Harry P i timmar. Jag har solat. Jag har badat. Gått promenader. Åkt båt och bränt hela min rygg. Jag har vilat. 

Veckan var så himla, himla fin och bra. Dagarna smälte ihop lite eftersom vi mest latade oss men lite spännade saker som hände var i alla fall;

Vi gungade Avery och badade henne i den stora poolen och hon älskade det. Log och skrattade hela tiden. Söta unge.
Fick träffa John's pappa. Han är väldigt speciell, är det minsta jag kan säga. Eller, han sa att han gillade mig och det var väl tur det för de han inte gillade uttryckte han väldigt starka ord mot. Haha.
Var på drive in bio. Det var så himla häftigt. Jag ville se Cars 2 men Kerry och John ville hellre se Hangover 2. Den var, sämre än ettan. Ettan är inte bra.
Båtturen på Lake Champlain (trodde den hette Champange först och blev lite besviken). Megastor sjö som påminde om Nyköpings skärgård, om man räknar bort bergen runt omkring sjön. Så vackert och härligt! 
Fick se John utöva en Heimlich manöver på Kerry. Seriöst. Var i chock. Min värdmamma äter alltid rekordsnabbt och sätter allt i halsen. Detta var tydligen inte första gången det hände heller. 
Grillade Smore's! Älskar'e. Så himla gott och Amerikanskt. För er som ej vet; Smore's är kex med smält choklad och grillade marshmallows emellan. Man dör lite för att det är så gott. John tyckte att Sverige låg lite efter eftersom att vi endast brukar grilla marshmallows och inte ha kex och choklad till. Blev efter en grillad marshmallow utsedd till marshmallowsgrillmästare av John, vilket han sedan tog tillbaka då jag lyckades sätta eld på 3 stycken på raken.
Firade 4th of July. Fint. Massor med fyrverkerier. Wow. 
Smakade Fried Dough (typ friterad deg..). Typsikt amerikanskt. Så himla gott, speciellt med kanel på!

I måndags åkte vi sedan hem igen. Jag ville bara tillbaka. Vermont var så himla fint och påminde väldigt mycket om Sverige i naturen och klimatet. Ingen nedrans luftfuktighet alltså. Bara sommarvärme. 

Sverige på sommaren alltså. Det är svårslaget.


Avery.