Bebben blir tio månader imorgon. Och bilderna ovanför representerar fullt normalt beteende för en tiomånaders bebis. Folk tittade dock konstigt på oss under våran promenad idag? Som att det är onormalt att försöka äta sina skor?

Det är så sjukt tråkigt när missförstånd sker. Ännu tråkigare när det får grova konsekvenser. Vi Au Pairer har det inte alltid lätt, ska ni veta. Om det blir en dispyt i familjen och inga bevis finns och det endast är vårt ord mot familjens, då vinner alltid familjen. För Cultural Care (och övriga organisationer) tjänar pengar på dem. Vilket jag helt kan förstå.

Nu har inte något hänt mig, tack och lov har jag en himla fin värdfamilj, så vi har hittills lyckats lösa alla missförstånd och konflikter. Nej, detta handlar om min fina vän Hannah. Imorgon åker hon nämligen hem till Australien. Tre månader innan hennes år är slut. Hennes famlj har nämligen kickat ut henne. Får de göra så? Jo, de får de. Fast sanningen är att hon lämnade dem först, egentligen. Hennes värdbarn var nämligen totalt okontrollerbart och mamman i familjen backade inte upp Hannah ett skit. Och med okontrollerbart menar jag inte att barnet var ohyffsat. Nej, Hannah har fått utstå fysiskt våld. Vilket absolut inte ska vara okej. Förra veckan fick hon nog. Om vi som Au Pairer väljer att lämna en familj har vi två val; att åka hem och därmed avbryta året (vilket leder till att man får betala sitt flyg hem själv), eller att gå in i rematch och leta efter en annan familj. Eftersom Hannah "bara" hade tre månader kvar av sitt år var hon redan inställd på att åka hem. Att hitta och flytta in i en ny familj är en jobbig process. Jag minns med skräck min matchningsperiod innan jag kom hit.

Hur som helst. Kommer sakna denna fina människa. Cultural Care har, vad jag förstått det som, varit bra mot henne och hjälpt henne igenom den senaste veckan.


Hannah och Aimee idag. Vi åt brunch och sedan gick de för att göra Pedikyr.

Från och med idag har mitt liv en mening igen.

I-landsproblem;

Har fått för mig att jag ska spendera pengar på ett par röda gummistövlar från Hunter. Så nu duger liksom inga "vanliga" jag hittar i affärerna. Fast jag lika gärna kan köpa ett par vanliga, de kommer ju inte vara mindre vattentäta, liksom.

Kan inte sluta tänka på trenchcoaten på Anthropologie. Hittade en fin (och i mer klassisk stil, vilket egentligen är mer användbart) från DKNY idag på Macy's. Vill nu ha båda.

Vill att mitt hår ska vara långt, nu.

Vet inte om jag ska avsluta mitt medlemskap på gymmet eller inte. Tänkte testa på det här med löpning. Har ju hundar som sällskap. Kan ju ändå inte gå på Zumban längre.

Är alldeles för sötsugen för att jag tränar alldeles för lite. Samtidigt går Kerry på en superdiet för att tappa de "sista femton poundsen" (typ 6,8 kilo) av bebisövervikten. Våra kroppar ser typ likadana ut? Funderar på om jag ska haka på hennes diet. Den består av bönor, grönsaker och en jädra massa ägg. Och fisk.

Och så den eviga tanken; ska jag förlänga eller inte?

Under Lördagen åt jag brunch med Aimee på Sabrina's. Portionerna var så stora att vi trodde att våra magar skulle sprängas. Sen vandrade vi ner mot stan för lite shopping (ehe) och påvägen dit stöter vi på värsta Hare Krishna-paraden. Mina tankar vandrade till den där höstdagen för två år sen i Stockholm med min kära gymnasieklass då vi besökte ett Hare Krishna tempel. OBS! Det var inga positiva tankar.

Hur som helst, sen spenderade jag och Aimee dagen med att shoppa. Eller, jag fönstershoppade mest för jag måste spara pengar (läs; är pank). Desvärre hittade jag en finfinfinfin trenchcoat på Anthropologie som kostade 240 dollar. 1560 kronor. Den satt så himla fint och alla i affären tyckte att jag skulle köpa den. Vattenavstötande är den också. Dock fick den inte följa med hem för pengarna räckte inte riktigt till. Och något annat jag verkligen behöver köpa är gummistövlar. Fast det ska tydligen vara omöjligt att hitta.

På kvällen gjorde mina fötter ont, ont eftersom jag gått i pumps hela dagen. Men det var det liksom värt då jag fick komplimanger för mina spiror (haha) till ben vart jag än gick. Välkommen till Amerika, landet där alla säger vad de tycker. Hur som helst. Jag trotsade mina onda fötter och gick ut för att äta Fozen Yogurt med Amanda och en tjej som heter Bea. Bra dag.



Paraden.

Idag när Avery sov middag passade jag på att baka chokladmuffins! Gjorde enligt mitt svenska favoritrecept, blev som vanligt inte riktigt som hemma, men gott var det ju i alla fall.



Formar i olika pastellfärger är ett måste.


Fastän bakpulvret var "double acting" svällde de inte upp mer än såhär - besvikelsen.

Och det var den timmen. Av de tolv stycken jag fick ihop finns nu bara nio kvar. Tre försvann ner i min mage under kvällen. Jag och choklad hör ihop.

Att få brev som man väntat på hela sommaren. Speciellt när brevet är skrivet i snirklig skrivstil och man måste koncentrera sig hårt och läsa brevet tre gånger innan man kan tyda alla ord.

Att äntligen få prata med fina Nathalie på Skype. Från Sverige. Kanintefattaatthonärhemma.

Att Kevin som jag ska bo hos i San Diego skickar ett långt, långt mejl med tiotusen förslag på saker jag kan göra när jag är där.

Att Amanda, den nya svenska tjejen, är så himla go och att vi har syskon som är lika gamla.

Att jag sparar sjukt mycket pengar eftersom jag jobbar kväll varenda dag och inte kan gå ut för att äta middag.

Att spotify nu går att ha i USA. Har dock inte testat än så vet inte om det är gratis eller hur många timmar jag kommer lyssna. Vågarintebytaland.

Att samtal med bästa Frida där hemma kan göra en hel dag. Om inte två.

Att det var Bones på TV hela kvällen igår och jag såg tre avsnitt på raken och fick betalt för det.

Niagarafallen.

Titta vem som kan stå alldeles själv!


Avery är förresten helt genomförkyld. Stackarn. Vi spenderar dagarna med att suga ut snor ur näsan med en speciell sugpropp. Mitt liv är så glamoröst.

Nu flyr jag detta hus över helgen. ALLA är sjuka. Kerry, John och Avery har lyckats få en förkylning alla tre. Förmodligen är även jag smittad eftersom jag jobbade idag.

Vart jag ska? Till Niagarafallen hade jag tänkt.

Idag när jag och Avery dansade loss till dålig radiomusik som vanligt, hör jag plötsligt hur jag liksom känner igen rösten på han (och hon) som sjunger. Alltså, inte att jag kände igen dem som att jag "hört den här låten förut", utan mer flashbackigt. Och mycket riktigt, när jag pausar i min piruett och ställer mig för att titta på TV'n (jag spelar radio i TV'n för då kan jag se vilken artist som spelas) är det Roxette. Blev glad. Hatar ju Roxette (vem tusan gillar Per Gessle egentligen?) men man kan ju inte annat än le och bli lite stolt när svensk musik spelas här borta.

Annars så är även Robyn megapoulär och även Lykke Li spelas lite här och där. Robyn hör jag typ alltid på mitt gym och Lykke Li i alla klädaffärer. Aimee är alltid så söt när vi går och strosar i en affär och Lykke Li börjar spelas; "Oh, that's the Swedish singer, right? And no, I'm not gonna try to pronounce her name today either..." Finis.

Igår var jag ute och åt middag på Hard Rock café. Min första gång i Philadelphia. Inte min första gång på den restaurangen, dock. Har tappat räkningen på hur många gånger jag ätit där i andra städer. Till sällskap hade jag en tjej från österrike och två, nyinflyttade svenska tjejer! Så himla kul med fler svenskar inne i stan. Det kryllar av svenskar runt om i förorterna till Philly, men hittills (vad jag vet, åtminstone) har jag varit ensam svensk i centrum. Inte för att jag måste umgås med svenskar, men det är ändå lite skönt att kunna prata svenska ibland. Det blir en annan sorts trygghet med svenskar här bort också. De var hur som helst trevliga tjejer och jag hoppas att de fortsätter att trivas hos sina familjer och stannar här! Philly är ju en himla bra stad och det är så himla lätt att känna sig hemma här.

Nu sitter jag förövrigt och tittar på Svenska Hollywoodfruar. Åh, alltså. Bästa tidsfördrivsprogrammet. Älskar Maria Montazami.

Idag fick jag mitt extension letter. Förlängning. Möjligheten att stanna här borta lite, lite längre. Man kan förlänga i antingen sex, nio eller tolv månader. Med samma familj eller flytta till en ny. Jag har knappt ägnat det en tanke förut. Men nu, kanske? USA är ju himla bra. Allt finns ju här. Allt utom ni där hemma dårå. Samtidigt måste jag tänka på att jag känner mig rätt klar med att sitta barnvakt hela dagarna.

Har ett bra tag att tänka igenom mitt beslut, i alla fall. Men att komma hem känns inte riktigt lika självklart längre.

Slänger upp andra delen av bilderna från Averys dop. De från tillställningen hemma efter kyrkan. Det var kul, jag hängde mest med småtjejerna och målade deras naglar och ritade. Det var enda sättet de kunde lugna ner sig på. Note to self; skaffa aldrig tre småtjejer i åldrarna tre till fem. Det blir kaos. Nejmen okej. Såklart det inte beror på att de är just tjejer. Snarare att alla tre har väldigt starka personligheter.


Presenter! Avery fick mest pengar och ett och annat kors i olika former. Jag gav henne ett halsband med ett A ingraverat.

Folk.

Jag satt mest och drack den nya ölen.

Avery var utan kläder för att hon precis sovit middag. Kerry vad rädd för att folk skulle tycka att det var lite white trash. Haha.


Den finaste (och dyraste) tårtan! Frostingen har runnit lite för att vi var tvungna att frysa den i vecka eftersom dopet blev flyttat.


Avery får sockerchock. (nej, hon fick såklart ingen tårtbit.) Hon åt endast halva stjärnan som hon håller i.

Steph var tårtskärare!

Den var supergod. Smakade som typ en megastor cupcake. Dessutom skulle man tydligen äta vaniljglass till. Typiskt amerikaner. Så mycket onyttigt som möjligt på en gång liksom.


Jag lät småflickorna måla med mina tuschpennor. Det var sjukt uppskattat. Och Madilyn ritade en bild till mig. Fina unge!

Idag är det tio hela år sedan de där nedrans planen flög in i World Trade Center. Och Pentagon. Och kraschade i Pennsylvania. Nära 3000 människor miste livet. De har minnesstunder lite överallt och alla nyheter handlar idag om endast en sak. Fastän det är Söndag jobbar jag morgon och förmiddag idag. Kerry var tvungen att sända nyheter under morgonen och John måste stå upp för sitt land, i princip.

Även om jag hur gärna som helst hade velat åka upp och vara i New York idag ska jag inte klaga. Avery och jag har tittat på nyheter.  Det är en underlig känsla att vara just här, i landet där det hände, tio år efter. Alla sörjer. Alla politiska åsikter glöms bort och för en dag är alla endast amerikaner. Jag själv har aldrig känt mig så amerikansk som idag. För det gör så nedrans ont och det är så sjukt orättvist.

Dessutom är dagen för tio år sedan ett av mina starkaste barndomsminnen. Som att det hände igår.

Igår åkte jag ut och mötte upp Veronica i Paoli! Det var hennes födelsedag och allt så vi åkte på äventyr med bilen och mot kvällen åkte vi in till Philly, hade sleepover och turistade i gamla stan under Lördagen. Fina dagar.


Vi målade koppar! Älskar att jag underhåller min ickeexisterande kreativa sida här borta.

Vi fick parkeringsböter... Ser ni hur billigt det är?


Tog såklart med Veronica för brunch på Honey's.



Vi strosade i Elfreth's Alley, den äldsta gatan i Philadelphia där det fortfarande bor folk. Och jo, 300 år är gammalt för USA.

PUMPALENS!

Här kommer lite bilder från kyrkan. Det var himla fint. Att gå i kyrkan här borta är förresten väldigt intressant. Alla sjunger (jo, alla) när man ska sjunga och alla tar i princip nattvarden. Vet inte om folk i denna kyrka bara är himla troende eller om det är typsikt amerikanskt. Förövrigt är pastorn (för det heter inte präst) väldigt snäll.



Innan det började. Averys dopklänning är sydd från Kerrys bröllopsklänning. Hur fint?

Väntan.


Madylin tittade intresserat på. Hon var typ den enda ungen som stod still... Kanske ska tillägga att hon är äldst också.

John och Avery.

Med gudföräldrarna (Kerrys syster + man).


Kerry, John, Avery, Pastor.

<3

Med mormor Bonnie.

Med kusinerna. Carson och Mason.

Och så med morfar John och Denise.

Kunde inte låta bli. Och ja, jag funderar också på hur jag ska få hem alla skor sen.

Jag brukar hålla dessa åsikter för mig själv och mest diskutera det med mina vänner. För detta är ju trotsallt en Au Pair-blogg och inget annat. Men ibland kliar det alldeles för mycket i fingrarna.

Det här alltså.

Måste jag säga att jag i princip vill spy? Existerar det alltså människor med dessa åsikter?

Jag citerar "Det här med att kvinnor generellt är sämre än män på det mesta och att det ju helt enkelt är så det är, men att det liksom inte är tillåtet att riktigt nämna det eftersom kvinnor givetvis inte vill att det ska vara så."

Alltså, det är ju självklart att kvinnor inte vill vara sämre än män. Vem fasiken vill vara sämre än någon annan, även inom könen, egentligen. Men sanningen är ju att kvinnor inte ens är sämre än män. Inte tusan är jag sämre än någon av mina killkompisar? Jo, jag är inte lika bra på att mecka med bilar och jag kan inte plocka isär en dator och sätta ihop den igen (så att den fungerar), men det är ju för att jag aldrig i hela mitt liv har gjort dessa saker. Övning ger färdighet, ni vet.

På vilket sätt skulle kvinnor vara sämre än män, undrar jag? Rent genetiskt alltså (och jo, jag vet att kvinnor inte kan bygga muskler lika lätt, att vi generellt är kortare till växten osv, men varför skulle det vara just sämre? (förutom i specifika situationer)). Att kvinnor däremot behandlas som om vi vore sämre är ju ren fakta. Men där kommer ju könsroller och barn in i bilden. Och det får bli ett annat inlägg, en annan dag, känner jag.

Det jag verkligen inte kan förstå är hur författaren till inlägget ens kan ha fru/flickvän och tre barn! "Själv har jag tre döttrar. Och nej, jag förklarar inte för dom att dom är sämre än killar." Alltså, det vore väl en ypperlig idé att säga till sina flickor; "Förresten, ni kommer alltid att bli behandlade lite sämre av samhället när ni växer upp." Suverän start i livet, liksom.

Idag var det dags för Averys dop! Det var så himla, himla fint. Hon var superduktig och höll sig vaken och lagom glad även fast det egentligen var dags att sova middag under ceremonin. Efteråt hade vi världens BBQ hemma i huset och det var ungar överallt, nu har alla åkt hem dock. Jag, Kerry och John är helt slut så nu blir det soffhäng och ett glas vin.

Spenderade ju dagen på King of Prussia med Aimee. Det var visst rea på ganska många ställen.
(och nej, min tröja är inte sådär genomskinlig egentligen. Bara blixten som gör den knäpp?)

I vanliga fall bor vi fyra personer i detta hus; jag, Kerry, John och Avery. Plus hundarna, förstås. Inatt sover hela tolv personer här. Kerrys syster och hennes familj är fortfarande här; Meg, Mac, Carson och Mason. Idag anlände också Josh och Steph (de vi övernattade hos på vägen till Vermont i somras) med deras två barn, JC och Madelyn.

Behöver jag ens nämna att det är kaos. Speciellt med fem barn i åldrarna 0-5 år. Det kommer minst sagt bli en intressant helg. Ska nog fly till King of Prussia imorgon med Aimee för lite shopping. Hennes pappa har förresten åkt hem nu. Eller, han är snarare påväg hem. Tar ju sisådär ett dygn att flyga till Australien. Träffade Aimee för en middag nu ikväll och hon verkar inte alltför omskakad. Det är bra!