Jag åkte inte hit för att bli mamma på heltid. Inte ens på halvtid, faktiskt.
Såhär har hela min sommar sett ut, ungefär. Med det lilla undantaget att Avery inte har somnat när hon behövt sova middag. Ungen vill inte sova. Fast grejen är ju den att mina värdföräldrar inte har lärt henne att somna själv. Nej, vi har suttit och vaggat henne till sömns. I åtta månader. Först nu de senaste veckorna har vi låtit henne gråta sig till sömns, lite då och då. Men ni vet, jag kan ju inte säga något. Det är inte mitt barn. Men vad jag önskar att vi hade lärt henne att somna själv när hon egentligen behövde det, för fyra månader sen. För det här håller inte längre. Men det är inte lätt att lämna ett gråtande barn. Avery är inte ens mitt barn och det skär liksom i mig varje gång jag vet att jag måste lämna henne, gråtande i sin spjälsäng, och gå ut ur hennes rum och bara stänga igen dörren. Jag kanske ska tilllägga att vi inte lämnar henne gråtandes i flera timmar, det är lite väl brutalt.
Inte i min vildaste fantasi trodde jag att bebisar kunde bete sig såhär. Jag menar, om Avery somnar i min famn borde det väl bara vara att lägga henne försiktigt i spjälsängen? Nej, nej, nej. För hon känner av både min doft, min värme och min kropp, och det är ju så mycket mysigare och bekvämare att sova i någons famn än att sova i sin egna säng. Därför sätter hon sig upp, klarvaken när hon väl glider över till hennes säng. Alla bebisar är ju självklart inte såhär, men är det något jag har lärt mig så är det att man inte kan låta bebisar sätta sina egna vanor. Nej, jag tycker inte att man ska tvinga dem till något, för de har en viss genetisk personlighet redan nu, men att styra dem i en passande rikting är något man måste göra. För barn behöver ett schema om dagarna. Vad de framförallt behöver är fasta sovtider. Och jag tror att en liten del av Averys "sömnproblem" har att göra med att hon är stressad, för hon vet aldrig när hon kommer att få sova. Och den andra delen har såklart att göra med att det faktiskt är så mycket roligare att vara vaken och leka.
Och så det här med maten. När en bebis är fyra månader ska man kunna ge den barnmat. När man vill börja är dock himla individuellt eftersom vissa föräldrar vill ge barnet bröstmjölk så länge som möjligt osv. Jag har för mig att vi testade att ge Avery mat första gången när hon var ca. fem månader. I början gick det knackigt, men det var ju förståeligt, allt smakade ju helt plötsligt något och hade en annorlunda konstistens. Men, hon är 8 månader nu och äter fortfarande inte helt och hållet barnmat. Hon äter dock kex och frukt osv (hon älskar något som liknar cheerios!) vilket är superbra. Men det är aldrig riktigt självmant. Hon gillar fortfarande bröstmjölken allra bäst. Men hon är så pass stor nu att hon inte blir mätt på bara bröstmjölk, hon måste äta mat för att bli mätt. Och är hon inte mätt när hon somnar på kvällen/under dagen, så vaknar hon från sin tupplur och är hungrig. Hennes sömn blir alltså störd på grund utav detta. Och så går det runt...
Men ja, det börjar bli bättre. Igår sov hon faktiskt igenom natten, även om hon vaknade klockan 5 på morgonen så är det ju nästan morgon.
Jag hoppas så innerligt att mitt sista halvår här blir bättre. För Avery är faktiskt så himla fin annars, hon ler och skrattar. Kryper överallt och drar sig upp till stående på allt hon kan komma åt. Snart står och går hon nog alldeles själv. Vi har behövt sätta upp grindar vid trapporna och det känns så himla bra. För det betyder att hon är så stor, så stor. Avery, Avery.
det är så hemskt att man direkt vid ett barns födelse känner att man måste vänja av det vid dess naturliga beteende för att det ska passa i samhället. för det är helt klart det detta handlar om. bort med bröstmjölk och in med barnmat. bort med trygghet genom närhet, in med självständighet och några nallar så att mamma kan göra annat under tiden barnet sover. förstår att det är jävligt svårt i dagens samhälle. en balansgång som skakas av en massa konstiga föreställningar och krav av allt som ska orkas och hinnas. och jag kan babbla på hur mycket som helst om detta. men någon gång snart ska vi babbla om detta och jag ska tänka ut lite tips. puss.
Fina Frida. Såklart vi ska babbla om detta. Och ja, mycket har att göra med dagens samhälle, men också det att barn behöver rutin. Och de behöver bli självständiga för att, just det, klara av dagens samhälle. Detta är inget dåligt. För jag vet ingen mamma som vill kånka runt på sin 5-åriga dotter för att hon inte kan somna själv. Och vad händer om man har flera barn? Man kan ju inte vagga 3 barn till sömns samtidigt. Men PUSS!
Barn får rutiner när de är med sina föräldrar som har rutiner. När barnets och förälderns behov beblandas på ett balanserat vis. Föräldern kan sova middag bredvid barnet när det sover och barnet kan sitta i babysele när föräldern dammsuger. Rutiner kan inte vara en bestämmelse tagen från vad som för barnet är från tomma intet. Och det ligger i barns natur att sträva mot självständighet och utveckling. Det är en drivkraft. Men tyvärr en drivkraft som reduceras vid felaktig uppfostran. En femåring som är trygg vet att föräldrarna alltid finns där och vill så småning om sova själv. Empati och omtanke ligger även det i vår natur. Större barn vill ta hand om mindre barn. Mindre ledsna barn vill ta hand om mer ledsna barn. Barn förstår. De vill förstå om de omges av föräldrar som vill förstå dem. Om lillebror gråter vill storebror också vara med för att trösta. En bra förälder kan på ett bra sätt, utan att få storebror att känna att han är mindre viktig, förklara att nu måste faktiskt mamma ta hand lite om lillebror. Om kaos utbryter, vilket det mycket väl kan göra så är åtminstone famnen tillräckligt stor för de flesta barnaskaror. Och om inte annat får man väl ringa grannen.
MEN PUSS!
du är så DUKTIG!!
Bebisar är väldigt speciella små individer med stor egen vilja, när de upptäcker den!! Men så söta o goa!! Kram o puss!!
