Livet som Au Pair är inte mitt liv längre.

Anledningar till varför jag älskar och saknar USA:

Det här med sommartid ger mig så sjukligt mycket ångest. I skrivandes stund är klockan 14:23 och jag har varit vaken i två och en halv timme. Under dessa timmar har jag endast gjort 4 saker; fixat frukost. ätit frukost. tittar på 5 avsnitt av HIMYM. duschat. Och nu är det alltså redan eftermiddag. Hade vi inte vridit fram klockan hade jag åtminstone kunnat tänka att det fortfarande var "lunchtid". Men icke då. Och juste, anledningen till varför jag sov så satans länge är för att jag natten innan denna sov ca. 4 timmar. På en soffa. Halvfull. Och jag är en sån som behöver sova. Mycket. Nu ska jag försöka ta tag i denna dag och börja plugga in en avhandling på 160 sidor som jag antar att jag borde ha läst igenom till på tisdag. Sen ska jag äta massa våfflor. Saknade svenska våfflor som 17 i USA? Säger iförsig alltid att jag tycker om våfflor och mår sedan alltid illa efter att jag ätit 2.

Känns lite som att denna vecka har sprungit förbi. Kanske inte riktigt, men den försvann åtminstone fortare än förra. Jag har ju styrt upp mitt liv lite, och det känns bra. Saken är ju att jag bara behövde göra några val, och vad jag än valde så visste jag att det skulle bli bra. För jag är ju så som person, jag kan trivas med nästan allting, bara jag får ha en rutin. Och nu har jag skaffat mig en.

Idag fyller Nathalie år! Bästa, bästa, bästa Nathalie. Kan inte förstå att jag bara känt den människan i lite mer än ett år. Än mindre bara umgåtts med henne i ett halvår. De senaste 6 månaderna har ju bestått av möten på Skype eftersom vi aldrig kan se till att vara i samma land samtidigt. Men vad gör det? Huvudsaken är att vi kan prata. Och det gör vi. Så ofta vi bara kan. Nathalie är nog den jag pratar allra mest med, trots att hon är den av mina vänner som befinner sig allra längst bort. Så knäppt. Men bra förstås.

Nu har jag räknat. Alla mina kläder som jag köpte under mitt år i USA alltså. Måste säga att jag skäms. Lite, i alla fall. Kom i alla fall fram till detta:

Hade den bästa kvällen med Julia igår, med tedrickande, chokladkakeätande och massa, massa prat. Kom hem någon gång strax efter midnatt och fattade nästan, nästan ett beslut om min framtid innan jag somnade. Ett beslut som vändes upp och ner efter ett Skypesamtal imorse. Jag blir galen på mig själv snart, går runt här hemma och är rastlös som tusan, ändå kan jag bara inte bestämma mig vad jag ska göra de närmsta månderna.

Lördag. Idag är det St. Patricks Day, förresten! Inte för att det märks alls här i Sverige. Men jag minns med ett leénde på läpparna hur stort det var i USA förra året. (WOW, var det ett år sen?!) Jag och Nathalie var ju och tittade på paraden som gick genom Philly. Sådant saknar jag sjukt mycket nu, alla högtider de har i USA. Och att de ofta gör så himla mycket under de högtiderna! Alla parader, alla utklädnader. Det händer helt enkelt så mycket, hela tiden!

Hade chokladcravings igår och bakade därför chokladbollar. Svenska chokladbollar. För första gången sedan jag kom hem. Visst, jag bakade ju dem ibland (ganska ofta) i USA också, men det smakade liksom inte riktigt, riktigt likadant. PS. De blev hur goda som helst.

Okej, nu känns det lite som att det enda jag gör om dagarna är att hänga på Skype. Men jag måste bara berätta att jag ägnade många långa timmar även idag med att prata med en fin person, nämligen Amanda. Hon bor ju fortfarande kvar i Philadelphia och jag längtar dit varenda dag! Speciellt nu när hon berättade att de har 25 grader där? Plus den där luftfuktigheten som ni kanske minns att jag klagade på förra sommaren...

Förlåt. Förlåt för att jag bara lämnar er alla, fina läsare, i sticket och lovar att jag ska blogga och sen inte gör det. Jonathan var här i en vecka. Det var fint och så. Jag hade inga riktiga planer på att blogga när han var här, för jag antog att vi skulle vara väldigt upptagna mest hela tiden. Vilket vi också var. Men han åkte ju faktiskt hem redan i Torsdags, så jag har ju kunnat blogga. Men jag har haft en känslostorm i mitt bröst så jag har inte riktigt kunnat skriva.

Inte för att det här med att ta hand om barn slutar bara för att man inte är Au Pair längre. Inte för min del i alla fall. Idag har jag varit barnvakt åt Bella i tio långa timmar. Okej då, inte så långa. Och vi hade ju kul. Och jag gjorde det ju gratis. Därför var jag en bra barnvakt och satte henne framför en film mitt på dagen när jag ville Skypea med bästa Amanda (som är kvar i USA, den lyckosten). Men alltså, hon fick ju faktiskt pannkakor till middag. Det var ju i alla fall snällt av mig?

Dagarna går. Går långsamt, för det mesta. Det är rätt fint att vara hemma, men jag känner mig som en främling på Nyköpings gator. Jag hittar överallt, fast ändå inte. Vet vart jag kan gå. Har all tid i världen att gå vart som helst. Men jag, går inte. För det känns, annorlunda. Konstigt.

Tittar på jobb. Vet inte. Försöker skriva ihop CV. Börjar om. Igen. Velar om studier. Velar om CSN. Chansa? JA. Eller kanske nej.

Försöker vänja mig. Detta kommer ta tid, känner jag.

Saknar USA. Så. Helvetes. Mycket.

På Fredag kommer Jonathan och gör allt lite bättre.


Älskade, älskade, älskade, New York.