Allt är väl egentligen fortfarande en stor känslomässig bergochdalbana för mig. Har ju varit hemma i ungefär en månad nu, fast egentligen bara "på riktigt" sen Jonathan åkte hem, vilket är 4 dagar sedan. Och det är väl meningen att jag ska börja leva mitt liv hemma i Sverige igen. Leva mitt liv på riktigt, inte i en bubbla. Mitt liv som jag saknade så enormt där borta i USA. Men vet ni? Det är otroligt svårt. Lilla Nyköping duger inte. Inte ett dugg. Speciellt inte när jag varken har jobb i staden, någon skola att gå till, eller ens vänner som bor här. Och jo, jag har vänner, men de råkar alla vara ute på resor eller så pluggar de i någon av Sveriges större studentstäder.

Jag börjar helt enkelt bli uttråkad. Redan. Vilket känns sådär. Jag ska väl försöka börja ta tag i mitt liv denna vecka. Lista ut vad jag egentligen vill göra. Vad jag kan göra. Högskoleansökningar ska ju in snart också. Och herregud. Jag trodde att jag var säker på vad jag ville till hösten men helt plötsligt är jag inte riktigt lika säker längre.

Men det är mitt liv och det är bara jag som kan ta dessa beslut. Måste bestämma mig, helt enkelt. Snart. Åh, hatar tidspress.

Saknar fortfarande USA. Saknar Avery och mina värdföräldrar. Saknar mina vänner i Philadelphia och i resten av landet. Varje dag. Väldigt mycket.