Det är på riktigt nu. Jag ska lämna min finaste värdfamilj. Jag ska lämna min lilla Avery som springer till mig när hon blir ledsen. Som kryper upp i mitt knä när hon blir rädd. Som borrar in huvudet i min axel när hon är trött. Som drar i min klänning när hon vill bli buren. Som står vid grinden och blir ledsen när jag går nerför trappen då jag slutat jobba. Som ler och skrattar när hon ser mig. Som lutar sig mot mig med öppen mun för att det är så hon pussas. Bästa ungen.

Älskade Avery.

Men jag är klar här. Det är ett faktum jag inte kan ignorera. Jag är redo för nya äventyr och det kommer bli rätt fint att landa i Sverige ett tag. Jag längtar ofta ihjäl mig efter er därhemma och jag kan knappt vänta till att få långfika på Hellmans igen. Men jag vet redan att knappt något är sig likt i min lilla hemstad. Fint folk har flyttat och så har även jag, faktiskt. Jag kommer inte slänga in mina tre (japp, det blir nog tre stycken) resväskor i hallen på Pärongången. Jag kommer slänga in dem i hallen på Bagaregatan. Vi sålde nämligen vårt hus i somras och jag ska för första gången i mitt liv bosätta mig i en lägenhet. Spännande.

Jag håller ju också på att pilla ihop ett litet party tills jag kommer hem. Sånt är ju ett måste tycker jag. Vill ju kramas och pussas med hemskt många människor och jag har ju inte varit festmyndig på ett helt år. Får ju tillochmed inhandla min egen alkohol därhemma. Åh, jag saknar er!

Jag lämnar mitt älskade Philadelphia den 11e Februari tidigt på kvällen. Landar i Frankfurt morgonen därpå och fortsätter sedan resan mot Sverige.

Landar på Arlanda 12e Februari klockan 11:40. Vi ses väl där?