Visst var det svårt att lämna Sverige för ett år sedan, men de känslorna är ingenting mot vad jag känner nu. Då visste jag att efter ett år skulle jag stå på svensk mark igen och få krama om alla finisar därhemma. Men nu då? När kommer jag få stå på amerikansk mark igen och få krama om alla finisar som jag tvingas lämna kvar här? Ovissheten dödar mig. Jag vill inte åka hem. För detta är mitt hem. Det har varit mitt hem i ett helt år. Jag vill lägga armarna i kors, stampa med fötterna och skrika vill inte vill inte vill inte.

Men jag kommer åka. Och det kommer nog bli ganska bra tillslut.