Dagarna går. Går långsamt, för det mesta. Det är rätt fint att vara hemma, men jag känner mig som en främling på Nyköpings gator. Jag hittar överallt, fast ändå inte. Vet vart jag kan gå. Har all tid i världen att gå vart som helst. Men jag, går inte. För det känns, annorlunda. Konstigt.

Tittar på jobb. Vet inte. Försöker skriva ihop CV. Börjar om. Igen. Velar om studier. Velar om CSN. Chansa? JA. Eller kanske nej.

Försöker vänja mig. Detta kommer ta tid, känner jag.

Saknar USA. Så. Helvetes. Mycket.

På Fredag kommer Jonathan och gör allt lite bättre.


Älskade, älskade, älskade, New York.