Det känns fint. Det känns också som att jag aldrig har varit härifrån. Allt ser precis ut som när jag lämnade lilla Nyköping. Men jag vet att jag har varit borta och jag vet att jag inte är densamma som när jag lämnade detta land. Och det är viktigt att inte glömma bort, tror jag. Det sista jag vill är att falla tillbaka i samma gamla vanor igen. Nej, nu är det nytt, nytt, nytt som gäller. Börjar med en rensing av min kära garderob, tänkte jag. Fy satan vad myket kläder jag har. Skäms. När jag tvättat allt ska ni få se hur mycket jag köpte där bort i USA.

Att landa på Arlanda igår var surrealistiskt. Skyltarna var på svenska, folk pratade svenska, folk sa inte ursäkta när de stötte emot mig (hatar redan svenskar). Och när jag såg min familj stå med världens bästa välkomsskylt och Bella, underbara, raraste ungen, kunde jag inte hålla tårarna borta längre. Föll ihop på golvet på flygplatsen i en hög tillsammans med henne. Sen satt hon klistrad på mig resten av dagen.

Idag, under min första riktigt dag i Sverige på ett helt år, ska jag inte göra så mycket mer än att packa upp mina resväskor. Det, och ta en promenad genom ett vintrigt Nyköping. För första gången på ett år.