Avery Patricia Barrett. Fina, fina ungen. Kan inte fatta att hon snart blir ett helt år! Fy tusan vad tiden springer iväg. Att jag ska åka ifrån henne om mindre än tre månader känns helt ofattbart. Kan hon inte bara krypa ner i min resväska och följa med hem till Sverige ett tag? Det skulle vara fint. Eller, hon kan få vara kvar i Philadelphia de dagar hon är grinig, så någon slags teleportering skulle nog vara bättre.

Hon är så stor, och så duktig. Utforskar världen varenda dag nuförtiden. Förra veckan upptäckte hon den stora blomkrukan vi har ståendes på golvet i köket. Så nu spenderar jag varenda dag med att försöka lära henne att jord är äckelpäckel och att leksaker är så mycket roligare än dekorationsstenarna i krukan. Fungerar sådär. Varje gång jag spänner ögonen i henne och säger "no" skrattar hon åt mig? Det där söta, bubbliga skrattet som gör att mina smilband spänner sig. Så då tror hon ju att det är okej att leka bland jorden för att jag ler?! Blir galen ibland. Sen har hon blivit så himla duktig på att leka själv! Kan sitta rätt länge i sin lekhörna och stapla klossar, banka på trumman och inspektera alla olika plastdjur. Sen är det tydligen hur roligt som helst att sätta sig i en stol nuförtiden. Hon har en en liten, mjuk stol som hon sätter sig i och sedan ställer sig upp efter ett antal sekunder för att sedan sätta sig igen. Och så håller hon på i typ en kvart.

Annars väntar vi här hemma på att hon ska våga ta de där första, stapplande stegen. Det är inte långt kvar nu. Hon är bara lite skrajsen, min APB.