En av de första personerna jag träffade här borta var Nathalie. När vi möttes upp på Starbucks (som vi nu tilltalar med "där vi träffades första gången") den där Lördagen i Februari hade jag ingen aning om att jag skulle spendera nästan all min lediga tid här borta med henne. Att hon skulle komma att bli en otroligt bra vän.

Nathalie är en sån himla, himla fin tjej. Ibland kan jag inte förstå att vi bara har känt varandra i knappt ett halvår, för vi delar minnen och upplevelser som att vi har växt upp tillsammans. Men så är också au pair-livet otroligt intensivt. Vi är alla så otroligt utsatta och ingen klarar sig utan en vän. Nathalie och jag pratar om nästan allting. Lite då och då märks det förstås att vi faktiskt inte har umgåtts i samma kretsar tidigare, för vi har oftast totalt olika åsikter kring saker och ting. Men det väger vi upp med att t.ex. göra likadant när vi äter (bryta bröder först och sen stoppa in det i munnen).

Nu ska jag fara iväg och ta tåget ut till Bryn Mawr för att vara med Nathalie, en allra sista gång här i USA. Imorgon sitter hon nämligen på ett flyg till San Fransisco för att resa runt lite. Nathalies år är slut. I ett helt år har hon varit här. Jag avundas den otroliga styrka hon haft under året för hon har verkligen inte haft det lätt. Men hon klarade det!

Jag förstår fortfarande inte riktigt hur jag ska kunna klara mig det resterande halvåret utan Nathalie. Vem ska nu peppa mig när min jag bara vill ligga i sängen med täcket över huvudet en hel dag? 

Fina, fina Nathalie. Jag kommer sakna dig något enormt. Men jag gläds åt att du faktiskt är svensk, för idag kommer absolut inte vara sista gången vi ses. Nässjö blir liksom nästa stopp efter Nyköping när jag kommer hem!


På Midsommar.