Det här med att bo hos en familj som man inte är varken släkt eller vän med är himla underligt. Visst, nu känner jag ju Kerry och John, men det är ju för att jag bott här ett tag. Men det är fortfarande inte helt lätt, det blir mycket tåtrippande, det är ju framförallt de som bor där - inte jag. Först och främst är det deras regler som gäller. Att lämna t.ex. disk framme mer än en timme kan jag glömma. Och jag får ju oftast bjuda hem vänner och ha de sovandes i pincip när som helst, men det är just det här med att jag måste fråga först. Kerry eller John säger aldrig nej, men jag undviker också att fråga alldeles för ofta. Återigen, det är deras hus. Deras hem. 

Men jag trivs ju. Och sanningen att säga trippar jag nog mer än vad jag behöver. Det märktes idag. John var hemma från jobbet, men jag jobbade hela dagen ändå. Det var superfint väder och varmt ute så jag planerade redan från morgonen att fylla upp Averys pool någongång under dagen och sitta där någon timme. Men, jag var rädd att John inte skulle tycka att detta var någon bra idé (typ att jag sätter mina behov framför Averys) så jag bävade inför att fylla den... Men vet ni vad han sa när han kom hem efter att ha sprungit på ärenden lite? "Ellie, that's such a great idea to take Avery for a swim! She loves it so much".

En annan ganska återkommande känsla jag har. Att jag hela tiden måste leka med Avery. Att jag knappt får äta medan jag jobbar och då låta henne sitta i sin high chair och äta typ frukt samtidigt. Eller att jag inte får sätta mig och ens titta på nyheterna så att hon kan leka lite själv i sin lekhörna... Jag vet inte, jag tycker ju att barn måste kunna leka själva (finns skräckexempel på barn här i usa som faktiskt inte vet hur man leker själva (nej, jag pratar absolut inte om Aimee's ungar)). Men när Kerry eller John är hemma samtidigt som jag jobbar leker jag supermycket med Avery. Mest för att jag inte vågar något annat. Det är ju ändå mitt jobb.


Lunch. Avery äter tofu.