Men så händer det och det är som ett så jävla hårt slag i magen och jag kan inte andas. Livet är inte rättvist någonstans och när någon alldeles för ung mister själva livet alldeles för snabbt blir mina egna problem så obetydliga och små. Som att de inte existerar. Och de gör de inte. Inte i jämförelse med den tragisk som har skett den senaste veckan. Under en vecka vet jag tre personer i tjugoårsåldern som inte längre har hela livet framför sig. Och det gör mig så fruktansvärt rädd.


Älskade Philadelphia. Mitt andra hem, min andra trygghet.